Kyrkvärden Ola Eliasson och hans familj
Ola Eliasson föddes som fjärde barnet till Elias Jönsson och Karna Olasdotter. Två av de tidigare barnen hade dock dött så att Ola blev den näst äldste av syskonen. Enligt födelseboken 1797:
Jan: th: 30. föddes Elias Jönssons och dess Hustrus Karna Olas Dotters Barn och döptes then 2dra Februarii. – Nne Ola. Insceptris Pernilla Ola Carstens Hustru. Testes: Ola Christensson (nr 3), Åke Bengtsson (nr 18) och drengen Bengt Jönsson (nr 12) samt Sissa Åke Bengts (mors moster) och Anna Pehr Linnarts Hustru (nr 4, mors moster), alla här på landet boende. Hustruns älder emellan 30–35 år.
I folkräkningsunderlaget 1813 har Ola antecknats som ”gåsse” på nr 10, tydligen i något slags tjänst hos släkten där, men han har tillskrivits i efterhand på nr 5. I husförhörslängden 1824 får han vitsordet b för katekes och förklaringen.
Ola gifte sig 1829:
October 4 (lysning) December 6 (vigsel) Dr Ola Eliass:, pig. Sissa Sörensdottr. Giftoman: Jöns Månss. å nr 31, Sören Månss. å nr 13.
Sissa var född 1809 som den äldsta av en rad syskon på nr 13:
Maji d 13 föddes åboen Sören Månssons och hustru Anna Andersdotters dotter Sissa, som döptes d 14 ejusd: Insc: Bengta Mårtens dotter. Testes åboen Pehr Christersson (nr 12), drängen Jöns Månsson (farbror) åboen Måns Sörensson (farfar) hustru Anna Jönsdr, pig. Anna Månsdotter (faster). Moderns ålder är 21 år.
Olas svärfar Sören Månsson var född på nr 31 3/16 mtl år 1785 som son till åboen där Måns Sörensson och hans hustru Ingar Jönsdotter. Hans svärmor Anna Andersdotter var troligen dotter till åbon på nr 13 Anders Nilsson, som torde ha efterträtt åbon där Jöns Göransson mellan 1786 och 1790 enligt mantalslängderna. Sören Månsson övertog tydligen svärföräldrarnas gård, medan brodern Jöns övertog föräldragården.
Ola och Sissa bosatte sig på Olas hemgård nr 5 1829 och Olas föräldrar satte sig på undantag. 1838 flyttade Ola och Sissa till nr 13, Sissas hemgård, då Sören och Anna satte sig på undantag. Sören levde till 1869. Ola var nu ägare och brukare till både nr 5 och nr 13 tills han arrenderade ut nr 5 till sonen Anders Olsson. Både Ola och Sören hörde till den grupp bönder som under en period arrenderade Kungsgården. Av allt att döma var han en driftig jordbrukare men han var också ett stöd för sin stora släkt. Nästan genomgående började hans många brorsbarn sitt arbetsliv med en tjänst på någon av hans gårdar och de återvände ofta dit längre fram; någon av dem stannade där mycket länge.
Så sent som i husförhörslängderna omkring 1860 fick kyrkvärdsparet följande vitsord:
Ola Sissa
Innanläsning a a
Katekes b b(a)
Förklaring b b(ab)
Begrepp c(b) c (b)
Ola Eliasson dog 1865, medan Sissa levde ända till 1894. Hon bodde kvar som ”åbo enka” på nr 13 och anges också ha ägt en del av nr 17 åtminstone inpå 70-talet. Gårdens huvuddel övertogs först av svärsonen Christian Hector, som 1866–70 står som åbo, men den såldes senare och styckades.
Ola och Sissa begravdes på släktens stora gravplats för nr 5 på kyrkogården invid St Ibbs gamla kyrka. En omkullfallen sten förefaller vara den ursprungliga gravstenen efter Ola Eliasson men det finns också en modernare sten (sprucken vid besök 1985) med texten:
Kyrkvärden Ola Eliasson
* 30/1 1797 † 4/11 1865
Hustru Sissa Eliasson
* 13/5 1809 † 27/1 1894
Ola och Sissa hade en son och tre döttrar. Den yngsta dottern föddes 1850:
October 13, döpt October 20 Anna Sophia. Föräldrar: Kyrkvärden på No 13 Tuna, Ola Eliasson och dess hustru Sissa Sörensdotter 41. Insc: Åbohustrun Elsa Mårtensdotter på No 12. Testes: Åboarne Bengt Eliason (farbror) på No 9, Pehr Assarsson på No 6 och Drängen Jöns Pehrsson på förutnämnda No, samt åbohustrun Kerstin Sörensdotter (moster) på No 10 och Demoiselle Charlotte Savarin, i prästgården, allt i Tuna.
Lilla Anna Sophia dog av scharlakansfeber redan 1851-12-03.
Kustserganten Petersson
Olas och Sissas äldsta dotter föddes 1832:
Junii den 22o föddes och den 24o döptes Åboen Ola Eliassons och dess hustrus Sissa Sörens dotters barn i dopet kallad Karna. Inscept: Pehr Eliassons hustru Johanna (g m farbror). Testes: åboen Sören Månsson (morfar) o. Undantagsmannen Elias Jönsson (farfar) Fiskedrängen Jöns Troberg samt Drängen Ola Svensson – Husmannen Anders Svens hust. Kerstina Månsdotter Piga Kerstina Sörens dotter (moster) o pigan Anna Jöns dotter. Modern 23 år gammal.
1853 hade flickan vuxit upp och mött tullverkets jaktuppsyningsman i Glumslöv på fastlandet:
Den 10, 17 och 24 April afkunnades lysning i Sancte Ibbs kyrka till äktenskap mellan Jaktuppsyningsmannen Herr Sven Petersson på No 6 Öfra Glumslöf och pigan Karna Olsdotter på No 13 Tuna. Mannen 31 år gammal Qvinnan 20 år 8 månader. Charta 29 sk. Ofvanstående personer sammanvigdes den 15 Juni 1853.
Det blev snabbt tillökning i familjen; en son föddes 1853-10-07 i Glumslöv:
Okt 7 döpt 19 Jaktuppsyningsman Sven Petterssons och dess hustru Karna Olsdotters på No 6 Öfra Glumslöf gossebarn Olof Peter Edvard. Moderns ålder 21 år.
Några fler barn blev det inte i den familjen.
Karnas kusin Elna Andersdotter kom över till det nygifta paret som 19-åring hösten1853. När hon nästa höst flyttade till en annan plats var hon gravid och födde efter tre månader ett barn, som hon mördade, se Barnamord, IV:11–12. I de följande rättegångarna försäkrade hon att ingen vetat om att hon var med barn.
Familjen Petersson flyttade till Ven 1855 men återvände till fastlandet och Landskrona 1858 enligt kyrkoboken i St Ibb:
Kust Sergant Sven Peterson f Skee 22 8/2 kom från Glumslöf 55 fl. t. Landskrona 58 8/9 välkänd. Mantalsskr No 4.
Dess Fru Karna Olsson f Hven 32 22/6 kom från Glumslöf 55 fl. t. Landskrona 58 8/9 välkänd. Mantalsskr. No 4.
son Olof f Hven.
I Landskrona bodde familjen bl a i kvarteret Snäppan. En annan kusin till frun i huset, Elna Bengtsdotter, var 1863–65 piga hos familjen. Sonen konfirmerades 1869 men bodde hemma till 1882 utan att hans yrke anges. Han antog namnet Hvenmark – ett namn som fortfarande används men om namnbärarna är ättlingar till denne vet jag inte.
På Ven ägde Sven Petersson 5/26 mtl av nr 17 enligt husförhörslängden 1876–80.
I Riksarkivet har följande uppgifter om Sven Petterson påträffats i tullverkets handlingar:
1853 Landskrona. Jaktuppsyningsman vid Fortuna Sv. Pettersson ordin. lön 400, anslag till en större Tullbåt eller Snipa 100, summa 500 riksdaler. Ålder 31, tjänsteår 8.
1855 den 19 Juli transporterad till enahanda befattning vid Hvens Station inom samma Tullkre distrikt samt kustvakten i Helsingborgs fördelning J Th Levean förordnad att under vacansen bestrida motsvarande tjänst mot löneförmånerne.
1856 Obs: Jaktuppsyningsmannatjensterne indragna vid 1857 års Statsreglering. C. P. A.M. v. Schantz och S. Pettersson transporteras d 15 April 1857 till kustserganter till sjöss inom Landskrona Tkre distrikt.
Sven Petterson var tydligen mycket energisk i sin tjänst vid tullen och han såg uppenbarligen också till att han fick publicitet omkring sin verksamhet. Vid genomgång av tidningen Snällposten (utgiven i Malmö) för en del av 1855 påträffades följande notiser:
1855-08-20 Landskrona. Jaktuppsyningsmannen S. Petersson har den 18 i närheten av Borstahusen på öppna sjön gjort beslag å 2:ne qvartankare och 3:ne större lerkärl innehållande 4 a 5 kanna i hvarje kärl, Danskt brännvin. Båtföraren var dräng hos fiskaren Hans Svensson från Stadens fiskläge.
1855-09-08. Landskrona den 4 Sept. Jaktuppsyningsmannen Pettersson på Hvéen gjorde i Onsdags å öppna sjön beslag på 1 helt och 1/4 ankare och i Lördags äfvenledes å öppna sjön beslag å 3:ne halfankare Danskt brännvin. Kärlen utkastades i sjön och blefve af beslagaren uppfiskade utan att båtförarne kunde upphinnas.
1855-09-25. Landskrona den 22 Sept. Af Jaktuppsyningsmannen Pettersson från Hvéen gjordes den 23 ds ett stycke sydväst från Saltholmen beslag å 13 hel- och 2 halfankare brännvin.
Liknande notiser fortsatte att komma in i tidningarna – stickprov har gjorts även i Öresundsposten – men de har inte följts upp. – Men nu till en annan historia. Vid den kungliga harjakten på Ven 1881 ilandsattes tydligen majestätet och hans jaktsällskap av kustserganten Petterson från Landskrona. En insändare i Öresundsposten 1881-11-12 konstaterar att ”hvad manövern vid landsättningen angår, kunde den ej göras bättre till följd af den starka bris och höga sjö som vid tillfället rådde”. – Det har tydligen inte gått riktigt bra!
Bonde på släktgården
Ola Eliassons och Sissa Sörensdotters ende son föddes 1836:
Anders föddes Torsdagen den 31 Mars och döptes andre dag påsk den 4 April i Kyrkan af (signatur) och kallades Anders. Föräldrar: Krone Skatte Arbets Hemmans Åboen Ola Eliasson och dess hustru Sissa Sörens dotter 25-30 Faddrar: 1o. Åboen Sören Månsson (morfar) Klockaren Edlings hustru Ingar Pehrs dotter bar honom 2o. Åbo: Jöns Eliasson (farbror) Gårdsdrängen Hallbergs hustru Beata Olsson 3o. Stenhuggaren Nils Wahlström från Köpenhamn Pigan Johanna Sörens dotter (moster).
I husförhörslängden 1856-61 får Anders vitsordet a för innanläsning, katekes och förklaring, c för begrepp. Han gifte sig 1859:
Den 7 Maji uttogs och den 8de 15de och 22dra ejusdem afkunnades lysning till äktenskap emellan åbosonen Anders Olsson på No 13 Tuna född 1836 och åbodotren Anna Jöns Dr på No 18 ibm född 1835 och sammanvigdes den 3 Juli 1859.
Om hustruns födelse och dop finns följande uppgifter i kyrkoboken för 1835:
April d. 9 föddes och d. 12 döptes åbon Jöns Hanssons o dess hustrus Anna Pehrs dotters barn Anna. Insc: Åbo Pehr Månssons hustru Gunilla. Test: Åb: Nils Olson o dess hustru Dr Hans Jeppsson Piga Sissa Nils dotter. Modern 36 år gl.
Annas föräldrar var födda 1788 och 1798 resp. Enligt mantalslängderna tycks de ha övertagit nr 18 mellan 1825 och 1830.
Det nygifta paret bosatte sig på nr 5, som övertogs på arrende av Ola Eliasson. Först i husförhörslängden 1875–76 betecknas Anders som åbo på gården. De fick två döttrar Olga Sabina 1862 och Ebba Alexandra 1870. Modern dog 1885. Döttrarna var kvar hemma på gården och ogifta åtminstone fram till sekelskiftet. I husförhörslängden 1891–1901 får ”enklingen” och hans döttrar följande vitsord:
Anders Olga Ebba
innanläsning a a a
kristendomskunskap b ab ab
Anders Olsson fullföljde på nr 5 åtminstone till en början traditionerna från fadern – att bereda de unga i släkten arbetsmöjligheter. Som trotjänare framträder särskilt kusinen Johannes Jönsson.
Anders Olsson tycks ha haft en viss ställning på ön. I en insändare i Öresundsposten den 12 nov 1881 nämns att vid Oskar II:s harjakt det året intogs middag i prästgården, hvartill voro inbjudne, utom jagtsällskapet, hr kronofogde Efverlöv samt Hvenboar: länsman K. Wollter, kapten J. P. Heberg, landtbrukare A. Olsson, J. Alm och P. Jönsson, upsyningsmännen W. Gemzell, C. Hecktor och P. Ohlsson.
Anders Olsson dog 1910-05-06. På familjens gamla gravplats invid St Ibbs kyrka finns en gravsten med följande text:
Landtbrukaren
Anders Olsson
* d 31/3 1836 † d 6/5 1910
Hans hustru
Anna Olsson
* d 9/4 1835 † d 31/12 1885
Den 1st Till d. Thessalonicer
4 kp 13,14 v
Ebba Alexandra
1870–1923
Ps 119
Målaren som blev patron
Ola Eliassons och Sissa Sörensdotters dotter Elisabeth föddes 1846:
April 17 (dop Apr. 26). Elisabeth Föräldrar: Kyrkovärden på No 13 Tuna, Ola Eliasson och dess hustru Sissa Sörensdotter 36. Insceptris: Åbohustrun Kerstin Sörensdotter (moster) på No 10 Tuna. Testes: Åboen Pehr Jönsson på No 24 och Husmannen Anders Eliasson (farbror) på No 5 samt Husmanshustrun Ingar Månsdotter (g m farbror) på No 9 och Drängen Ola Pehrsson (kusin) på No 4, samt Pigan Ingar Sörensdotter (moster) på No 13, allt i Tuna.
Elisabeth konfirmerades 1860 och fick då nästan genomgående a som vitsord. I husförhörslängderna 1861–65 och 1866–70 har Elisabeth fått a för innanläsning, katekes och förklaring och i sistnämnda längd ab för ”förstår”.
Elisabeth gifte sig 1867-11-15 med målaren Christian Fredrik Hector och flyttade till Landskrona (utflyttade 1867):
29/11 (244 fo i ? boken) Hustru Elise Olsson fr No 13 t Landskrona.
Christian Fredrik Hector, f i Landskrona 1843-08-26, återfinns ensam i husförhörslängden för Landskrona 1867-70 som målargesäll på Gla Strand nr 13, dit han flyttat från Tofta 1867. Han flyttade samma år den 29 nov vidare, nu som målare, till kvarteret Anden nr 1–4, med hustru Elise Olsson, som anges ha flyttat från St Ibb. Vidare upptas dottern Sigrid Olofva Henrietta f i St Ibb 1868. Redan 1868 flyttade familjen till kvarteret Snäppan nr 5–6, där de blev grannar till svågern kustserganten Sven Petterson, som med sin familj bott där sedan 1860. Familjen Hector flyttade emellertid tillbaka till Ven följande år, 1869.
I Landskrona hade Christian Hector vid husförhören fått betyget a i allt utom ”förstår”, där han fick ab.
I St Ibbs husförhörslängd 1870–76 anges för nr 13:
Bruksegaren Christian Fredrik Hector f 1843 26/8 i L-a. Hustru Elisa Olsson. Döttrar Sigrid Olofva Henrietta f 1868 22/8 på Hven, Mary Concordia Elisabeth f 1870 18/10 på Hven. Söner Fritioff Cornelius Waldemar f 1872 28/10 på Hven, Carl Olof Christian f 1875 11/1.
I den följande husförhörslängden för 1875-76 betecknas Christian Hector som åbo på nr 13 3/16 mtl. Det skulle innebära att han ägde hälften av det ursprungliga hemmanet nr 13. Han ägde då också en del av nr 17. I husförhörslängden 1876-81 står Hector som åbo på Nygård 7/16 mtl, dit familjen flyttat 1878, men han äger fortfarande 5/24 mtl av nr 13 och också en del av nr 17.
Nygård hade bildats av i huvudsak nr 26 och 29. Båda gårdarna hade ingått i det komplex som byggts upp av kungsgårdsarrendatorn Tauson omkring sekelskiftet och övertogs i slutet av 1820-talet av handelsmannen Unnerus i Landskrona. De sköttes på 1840- och 1850-talet av en gårdsdräng Jonas Hallberg, vars hustru skymtar som fadder vid Anders Olssons dop 1836. Efter Unnerus död var gården i sterbhusets ägo fram till åtminstone 1860 enligt mantalslängderna. Enligt Snällposten 1862 såldes Nygård på konkursauktion efter nästa ägare 1862:
Landskrona den 1 Juli. Vid inför Magistraten hållen auktion försåldes den 30 Juni den Handlanden C. Plantins konkursmassa tillhöriga vackra egendomen Nygård å ön Hveen till Handlanden C. Unnerus för en köpesumma stor 20 000 rdr rmt, med rättighet dock för Hr Plantins fordringsegare att inom 14 dagar härefter handeln godkänna eller förkasta,
Hector köpte sedan ”den vackra gården” 1878 men då anges säljaren ha varit en patron Hallberg i Landskrona. Är det en ättling till gamle gårdsdrängen Jonas Hallberg på Nygård? Ett par flickor Hallberg betecknas i husförhörslängden som fosterdöttrar till gamla änkefru Unnerus, som länge bodde kvar på gården.
Hur som helst så började målaren, åbon och bruksägaren Hector betecknas patron, även om han snart övergick till lantbrukare som titel. Tydligen pågick en koncentration av tegelbruksindustrien på ön till två stora tegelbruk, det ena med danska ägare och det andra med svenska ägare, från att tidigare ha varit splittrat på ett stort antal enheter (Svenska Turistföreningens årsskrift 1900) Hectors delar av nr 13 och nr 17 förefaller att övertagits av danska intressen.
Ifråga om familjen nämns i husförhörslängden, att ytterligare en dotter, Anna Ingeborg Gustafva, kom till världen 1883. Sonen Fritioff Cornelius Waldemar har konfirmerats i Helsingborg 1889, Carl Olof Christian i Lund, dottern Sigrid Olofva Henrietta 1884 och Mary Concordia Elisabeth i Helsingborg 1886.
Enligt den tidigare omnämnda tidningsnotisen om den kungliga harjakten 1881 var ”C. Hecktor” en av gästerna från ön vid kungamiddagen i prästgården.
I sina memoarer berättar Alice Lyttkens (1980) att hennes sommargård på Ven, Gollgyllegård, under krigsåren inköptes från tandläkare Hector för 10500 kronor. Denne tandläkare Hector bör rimligtvis komma från Nygård men saken har inte kontrollerats.
I Kjell Barnekows memoarer (1984) intar en teolog, Ingvar Hector, med anknytning till Ven en framskjuten plats. Bl a var han andre opponent vid Barnekows disputation i Lund och båda tjänstgjorde under kriget som fältpräster. Hector kom sedan enligt uppgifterna i boken att göra en mycket omfattande insats för Hjälmserydstiftelsen i Småland. Det bör vara ett ”barnbarn” från Nygård.
Dottern Mary Concordia Elisabeth flyttade hemifrån 1896 men inte särskilt långt – hon gifte sig med sonen till kungsgårdsarrendatorn på Uraniborg, inspektor Kristian Alexander (Alex) Alm. Han var född på Uraniborg 1871-06-12. Hans far, arrendatorn Jöns Jönsson (Johan) Alm (1829–1911) var född i Silvåkra och hade enligt Lindholm (1961) genomgått ”vårt lands enda dåtida lantbruksskola”. Han kom därifrån till Danmark och blev så småningom (1858) förvaltare hos dåvarande kungsgårdsarrendatorn, dansken Christen Carlsen Dyrlund, som 1846 övertagit arrendet efter den grupp Ven-bönder som under några år haft det.Nu blev Johan Alm så småningom själv arrendator på Kungsgården. Sonen Alex med sin hustru, född Hector, blev i sin tur senare arrendator och han efterträddes av sonen Gösta Alm. Denne har, som tidigare nämnts, fått en plats i Ven-ltteraturen, bl a genom sina stora samlingar av Tycho-Braheiana och av stenålders- och bronsfynd från Kungsgårdens fält.
I det sena 1800-talets tidningar och också i Ven-litteraturen blev de kungliga harjakterna på Ven ofta diskuterade. Jakten på ön anses fram till 1800-talets mitt ha varit obetydlig (sjöfågel och ”brockfågel”, d v s ljung- och fjällpipare) men så arrenderades jakten av landskronabor och de planterade in harar. År 1877 kom Oskar II för första gången till ön med sin jaktklubb och han jagade sedan där ända till hösten 1906. Gustaf V fortsatte inte traditionen men jagade där åtminstone 1910.
Ön låg väl till för de kungliga besöken. Kungen hade nära dit från Sofiero och nära var det också för ”Europas svärfar”, Christian IX, på Fredensborg och för hans kejserliga och kungliga släktingar. Det blev därför ofta ett stort uppbåd av europeiska kungligheter. De var, som nämnts, rikligast företrädda vid jakten den 5 sept 1891 (Schiller 1961). Denna jakt blev också den mest omtalade på grund av Ven-prästens (N J Ihrén) tilltag att be den församlade kungligheten om autografer på en sida i öns kyrkobok. Den sidan fotograferades av och blev i vykortsform en souvenir för öns turister. Värden själv, Oskar II, hade skrivit sitt namn vid sidan av de andra namnteckningarna, som det påstås därför att han inte kunde skriva före sina gäster men inte heller ville skriva efter prinsarna.
Vid de här tillställningarna uppbådades hela öns befolkning som drevkarlar och som entusiastiskt ”folk”. Lunch brukade intagas på Kungsgården, i allmänhet i parken, och middag oftast på kungens båt men tydligen ibland också t ex hos kyrkoherden på ön. Entusiasmen sägs ha varit stor men någon gång kunde det tydligen komma lite smolk i mjölken. Jag har hittat en insändare i Öresundsposten den 12 nov 1881, där signaturen ”Af vid jagten närvarande person, som tycker att sanningen bör framkomma bättre sent än aldrig” söker lägga till rätta en del uppgifter från det årets kungajakt. Den ger en delvis rätt roande bild av hur det gick till – inledningen om ilandsättningen av kungligheterna har redan citerats:
Bäckviksbryggan var majestätet till ära försedd med vackra flaggor, sträckta på verkliga flaggstänger, delvis av h. m:t hitsända, och ej som Skånes Allehanda uttrycker sig på blåmålade spjäler. Hvad äreportar beträffar, så voro tvenne sådana vid landningsstället uppresta, dock ej, som förenämnde tidning påstår, af gärdsgårdsstörar, utan hufvudsakligast af sådant material, som h. m:t hitsändt för dylika tillställningar; – hvad grönt till dessa äreportar beträffar, torde få upplysas, att lingonris ej finnes på Hven, deremot hade man rikligt försett stammen med såväl lämplig grönska som blommor.
Nu till hararne: af sådane skötos 126 stycken och visade sig majesätet som den säkraste jägaren i det han fällde största antalet.Efter slutad jagt intogs middag i prestgården.
Referenser
Barnekow, Kj. 1984. Stråk i ett liv. – Lund.
Lindholm, E. 1961. Bara några namn. – Sydsvenska Dagbladets Årsbok 1961.
Lyttkens, A. 1980. Leva om sitt liv IV. Fyrtiotalet – barbariets tid. – Stockholm.
Svhiller, H. 1961. Kungabesök och kungajakter. – Sydsvenska Dagbladets Årsbok 1961.
Svenska Turistföreningens årsskrift 1900.