Lite om Vens historia
III:6 Pernilla Andersdotter var född på Ven och av hennes förfäder har nästan alla som kunnat följas bott där ända sedan sekelskiftet 1600-1700 och förmodligen ännu tidigare. Det kan därför finnas skäl att här ta med en kort översikt av Vens historia.
Tycho Brahe och Uraniborg
Egentligen tycks det vara först med den världsberömde astronomen Tycho Brahe på 1500-talet som Vens kända historia börjar. Säkert har Ven dock varit bebott sedan mycket långt tillbaka – det finns många fynd av stenålders- och bronsåldersredskap, ett par flertusenåriga boplatser har undersökts och det har också funnits en del gravhögar men av dem är det inte mycket kvar. Det finns några sagobetonade berättelser som hänförs till Ven (Lyttkens 1974).
Kyrkan anses vara från 1100-talet – sockennamnet St Ibb är en kortform av St Jacob. I kyrkan finns bl a en dopfunt från kyrkans tillkomsttid och Tycho Brahes kyrkbänk. På kyrkogården finns en del äldre gravar som i stället för gravvårdar omges av ovala ringar av järn eller cement, på vilka den dödes namn anges. Det finns också gamla större gravplatser för enskilda gårdar, t ex för nr 5, där våra förfäder begrafts.
1899 upphörde man med gudstjänster i den gamla kyrkan, som fick stå öde sedan en ny tegelkyrka byggts upp vid slottsplatsen. Som väl är kom man emellertid på andra tankar, ödekyrkan restaurerades på 1930-talet och är nu en verklig pärla, bl a genom sitt läge.
Den skånske adelsmannen Tycho Brahe, född på Knutstorp i Skåne 1546, uppfostrad hos farbrodern Jörgen Brahe på Tosterup och sedan bosatt hos sin morbror Sten Bille på Herrevadskloster, studerade juridik i Danmark, Tyskland och Schweiz men började tidigt intressera sig för astronomi. 1572 studerade han en ny stjärna som han och andra hade upptäckt. Den rapport om sina observationer han så småningom publicerade för att rätta till felaktigheter i andra rapporter väckte internationell uppmärksamhet. Han föreläste om astronomi vid Köpenhamns universitet 1575 och följande år erhöll han av kungen ön Ven som livstidsförläning jämte ytterligare anslag för att bygga upp ett observatorium där och anställa assistenter. Han byggde slottet Uraniborg som kombinerad bostad och forskningsinstitution och efter något år ett speciellt observatorium, Stjärneborg, strax intill. Under drygt 20 år samlades här ett mycket stort observationsmaterial med utnyttjande av alla då tillgängliga instrument, Många av dem konstruerade Brahe själv. Ett flertal böcker publicerades också och forskningen uppmärksammades i hög grad internationellt. För att möjliggöra publiceringen av sina resultat upprättade han ett boktryckeri och byggde en egen ”pappersmölla”. Denna är egentligen rätt fantastisk som 30-talets utgrävningar visar (Gustafsson 1975). Några vattendrag för driften fanns ju inte på Ven men Brahe byggde tre ”fiskdammar” på olika nivåer – Uraniborg ligger drygt 40 m över havet – och där insamlades regnvatten som sedan fick driva vattenhjulet. En av dammarna finns kvar vid Kungsgården. Det tillverkades ett mycket fint lumppapper och de böcker som trycktes på detta är nu eftersökta dyrbarheter.
Brahe och Ven blev alltså berömda och besöken var många. Särskilt omtalat är ett besök av den skotske kungen Jacob. Men avundsmännen var många, inte minst inom den danska adeln. Brahes verksamhet ansågs inte anstå en man av hans börd och när kungen, Fredrik II, dog och hans son Christian IV växt upp hade kritiken mot Tycho Brahe blivit stark. Kungen irriterades också av att Brahe väl tog emot och utnyttjade inkomstkällor som anslagits till hans verksamhet men inte brydde sig om de skyldigheter som följde med. Särskilt känsligt var kanske att han inte underhöll det kungliga gravkapellet i Roskilde domkyrka trots att han disponerade de därtill avsedda donationerna. Klagomålen från bönderna var dessutom stora – kungen framhöll gång på gång att bönderna bl a på Ven var kungens bönder och inga frälsebönder. Till slut tillsattes en kommision som skulle värdera Tycho Brahes verk. Sällan har väl en politisk utredning huggit så i sten som denna – man fann att Brahes forskning saknade värde och anslagen drogs in. Brahe var inte nådig i sina skrivelser till den unge kungen och han flyttade 1597 med familj och utrustning till den österrikiske kejsaren, vars hovastronom han blev. Han dog 1601 och hans grav finns i en kyrka i Prag. Det forskningsmaterial han samlat ihop främst på Ven kom att ligga till grund för Keplers lagar för planeternas rörelser – en revolution inom astronomien.
Tycho Brahe är en fascinerande men motsägelsefull person. Över nedgången till Stjärneborg fanns en sten med inskriften ”Ej makt, ej rikedom, endast vetenskapens välde varar”. Han föraktade djupt hovlivet och gifte sig under sitt stånd. Detta var absolut förbjudet för personer av hans rang och det lär ha medfört ett strängt straff för den präst som förrättade vigseln. Samtidigt var han en stor bondeplågare, som ålade ”sina” bönder hårt arbete och stora pålagor. Han var mycket medveten om värdet av sin forskning. I en kommentar till kungen ifråga om kommisionens värdering skrev han ”kommande dagar mitt värde, mitt verk förvisso skall fatta”.
Ven och Tycho Brahe uppmärksammades i hög grad när 300-årsminnet av hans födelse firades 1846. Initiativet till festen anses främst ha tagits av den danske dramatikern J. L. Heiberg, stor beundrare av Ven, som bott där 1845 och författat en hänförd beskrivning av vistelsen på ön. Den 21 juni 1846 kom minst 5000, kanske 8000, personer från Danmark och Sverige (Lindholm 1961). Åtta ångare från Köpenhamn och två från Landskrona gick i skytteltrafik. Det var en rad talare från dansk sida och från Sverige talade bl a biskop Thomander i Lund. En kantat, skriven för tillfället av Heiberg, framfördes. En byst av Tycho Brahe överlämnades till ön och finns nu i kyrkan vid Brahe-bänken. En staty av Brahe restes f ö vid Uraniborg 100 år senare.
Krig och örlig
Efter Tycho Brahes korta men glansfulla period är Vens historia lugnare, trots att ön legat i centrum för flera århundradens krig. Lyttkens (1958 och 1974) har gett en översikt över de tolv svensk-danska krig som förekommit sen 1500-talet i den mån de berört Ven. 1600-talets krig medförde ju att den danska ön blev svensk, dock inte vid freden i Roskilde 1658, då bl a Skåne överfördes till Sverige, utan först 1660 efter ett nytt krig. Den holländska flottan gick då in i Öresund för att hjälpa danskarna och det blev ett stort slag mellan flottorna som kunde bevittnas från Ven. Svenskarna gick in till Landskrona för reparation och de dansk-holländska flottorna lade sig mellan Ven och Landskrona.
På 1670-talet var ju tiden mogen för en ny konflikt mellan Sverige och Danmark, då danskarna lyckades besätta praktiskt taget hela Skåne. Svenska krigsfångar förvarades då på Kungsgården på Ven, där de uppges ha svultit. Och så kom krigen under Karl XII:s tid. Redan 1700 togs 3000 man över från Landskrona till Ven för att de därifrån skulle fortsätta till Själland. Vid nästa krig på 1710-talet ockuperades Ven av danskarna under en följd av år och den danska drottningen besökte ön två gånger 1715. 1716 lämnade danskarna emellertid ön, enligt kyrkobokens uppgifter åtföljda av nästan hela befolkningen på ön. Prästfamiljen flyttade dock till Landskrona och dit fördes också Vens äldre kyrkoböcker, kyrksilver och annat. Det togs om hand för förvaring av kommendanten på Landskrona kastell men det kunde aldrig återlämnas! Enligt Lyttkens vet man inte om flyktingarna kom tillbaka eller om ön befolkades från Skåne. Men de familjer jag har följt ifråga om vår släkt har nästan alla innehaft sina hemman både före och efter kriget så nog har de återvänt!
Både 1716 och vid 1788 års krig kunde ryska krigsfartyg i stort antal beskådas från Ven. Vid det första tillfället lär också ha diskuterats att förlägga ryska hjälptrupper till Danmark på ön – stora kontingenter hade förlagts till Själland. 1788 låg sju stora ryska krigsfartyg under sex månader nära Ven och kämpade med isen. 100 soldater sändes en gång från ett av fartygen över till ön, sedan man föregående dag sett folk från Landskrona som kommit över för att beskåda skeppen. Bara befälhavaren gick i land och kontrollerade situationen men återvände med sina mannar till skeppet under artighetsbetygelser.På skånska kusten brände flottan emellertid ner Rå fiskeläge,dock utan att någon människa kom till skada.
Under napoleonkrigen seglade engelska flottan in i Öresund bl a 1801 och 1807. Från det senare tillfället berättar kyrkoboken följande:
1807. d: 1 aug: kom Engelska flottan til Sundet och den 16 skiede landstigning vid Vebeck och hela kusten utföre til Köpenhamn, som då belägrades både til lands och siös. Då ändteligen i medio Septembris fästningen upgafs och Engelsmännen togo hela danska flottan hwarmed afseglades den 21 octobr med gynande wind; men ett Ängelskt krigsskiepp Bellona kallad strandade och de derpå warande Schottske trupper lades uti inquartering här på Öhn til ett antal nära 600de den 26 oct: och åter intogos på andra skiepp de 5 november samt dagen derpå gingo til Helsingborg och der saluterade Konungen på dess höga namnsdag.
Vid krigen 1809 och 1813–14 förekom inte mera omfattande krigshandlingar i Öresund men under särskilt andra världskriget låg Ven som åskådare i krigszonen. Befolkningen tog aktiv del i räddningen av danska flyktingar. I kyrkan finns två silverflaggstänger skänkta av danskarna som tack för hjälpen (Lyttkens 1974).
Bönderna på Ven
Folkmängden på Ven höll sig under förra delen av 1700-talet under 200 (1715 190, 1749 195) men ökade sedan starkt (1805 404, 1860 714), så att ön 1900 hade 1104 invånare, d v s omkring 150 per kvadratkilometer. Sedan har antalet invånare åter minskat med nära hälften till 1950-talet.
Den gamla huvudnäringen var jordbruk; ön omfattar drygt 7 kvadratkilometer, någon skog finns knappast och på 1950-talet var 83 % åker. Man tycks under långa tider ha haft en mycket begränsad boskapsskötsel – enligt skattelängder t ex den danska från 1713 var antalet djur på de 32 brukningsdelarna (utom Kungsgården) 111 hästar, 60 kor, 238 får och 141 svin. Det innebär i allmänhet fyra hästar på normalgården men endast två kor. Särskilt under 1800-talet ökade antalet brukningsdelar starkt genom styckning av de gamla gårdarna och 1904 (Ahlenius & Kempe 190?) fanns det på ön 73 brukningsdelar utom Kungsgården och 35 torp. Sammanlagda åkerarealen, inklusive Kungsgården med mer än 100 ha, var då 640 ha och antalet husdjur 134 hästar, 429 nötkreatur (varav 306 kor), 175 får, 206 svin, 10 bisamhällen och 820 fjäderfän.
Vid sidan av jordbruket var fisket långt fram i tiden av stor betydelse. Ännu på 1950-talet fanns det på ön 60 fiskare, varav dock bara 20 helt levde av fisket (Svensk Uppslagsbok). Ön hade också under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet en ansenlig handelsflotta som fram till 1953 minskats till 14 fartyg.
Ven har utmärkt lera för tegelproduktion och böndernas många små tegelbruk försvann under 1800-talet och ersattes av två större tegelbruk, det ena i svensk och det andra i dansk ägo. Också de ha emellertid nu försvunnit. Tidvis lär ett par hundra personer ha arbetat inom tegelindustrin och den berörde också nära en del av gårdarna inom vår släkt (se ”Kyrkvärden Ola Eliasson och hans familj”).
Kungsgården Uraniborg går tillbaka till Tycho Brahes tidigare nämnda slott och forskningsinstitution. Slottet försvann snart efter Tychos avflyttning och död – teglet utnyttjades för andra byggnader, bl a för en ny huvudbyggnad. Denna försvann senare också. Alice Lyttkens (1974) menar att köksgolvet i familjens sommargård, Gollgyllegård, härstammar från det gamla slottet. Den nuvarande huvudbyggnaden uppfördes av Oskar II med tanke på hans jaktpartier på ön. Från 1877 till 1906 anordnade kungen harjakter på Ven, ofta med rader av kungligheter som deltagare (Schiller 1961). Harar hade inplanterats på 1850-talet, bland annat så kallad tyskhare, om vilken det sägs i Svenska Turistföreningens årsskrift 1900 att de ”lära ej byta kostym om hösten, utan gå i bruna kläder året om”. 1891 års jaktparti hade förmodligen de finaste deltagarna: tsar Alexander III och storfursten Nikolaus från Ryssland, kung Christian IX och kronprins Fredrik från Danmark, Prinsen av Wales från Storbritannien, kung Georg och två prinsar från Grekland samt ytterligare tre danska eller dansk-tyska prinsar.
Bönderna på Ven ansågs som nämnts under dansk tid lyda under kronan och inte under adelsmän. Under svensk tid betecknades de som ”skattehemmansåbor”, ”kronoskattearbetshemmansåbor” e d – de hade nämligen en betungande skyldighet att utföra dagsverken på Kungsgården – 45 mans- och 22 hästdagsverken för huvuddelen av gårdarna. Den skyldigheten bestod ända till mitten av 1800-talet trots upprepade protester.
Den svenska kungafamiljen, Oscar I med drottning och barn, tillbringade sommaren 1846 en månad i Helsingborg. Kyrkoboken i St Ibb berättar:
Förenämnda år, den 24 Juli kl 3 eftermiddagen, ankommo Hans Majst Konung Oscar I och deras Kongl: Högheter Arf Prinsarne Gustaf och August samt den Kongl: Prinsessan Eugenia, och landstego vid kyrkan, hvarest min Sohn Agathon, då af en händelse var. Hans Kongl: Majestät lade då sin hand på Gossens axel, och frågade om han var min son. Gossen ville då efter flera Högst Nådige Frågor, gå och hemta mig; men Hans Majt sade: ”Det skall du icke göra, ty det är för sent i afton. Jag vill komma igen, bortom 3 eller 4 dagar. Den 30:de Juli kl 4 eftermiddagen, anlände Deras Kongl: Majestäter Konungen ochDrottningen jämte Högstbemälde Kongl: Högheter samt flere Herrar Statsråder och -”
Vid detta besök uppmärksammades den kvarlevande dagsverksskyldigheten och 1848 befriades bönderna härifrån och fick i stället erlägga en årlig ”ränta” i spannmål. De tacksamma bönderna reste en minnessten vid slottsplatsen med texten ”Till åminnelse af Hans Maj:t Konung Oskar I:s och kongl. familjens nådiga besök här den 30 juli 1846, då grunden lades till kongl. res. den 22 dec. 1848”. I många år skall man ha firat ”befrielsen” med en fest vid minnesstenen de 30 juli (Sv. turistföreningens årsskrift 1900).
Kungsgården var i regel utarrenderad. På 1700-talet hade borgmästare Schauw i Landskrona arrendet under lång tid och han bodde också på gården och dog där 1788. Schauw hade en mycket stark ställning i Landskrona och också i riksdagen, från början som ledamot av hattpartiet, under åren 1751–86. I hemstaden och på Ven förde han ett gästfritt och festligt liv men han var också kulturellt intresserad, tog hand om Brahe-minnena och hade ett värdefullt bibliotek (Lindholm 1961).
Borgmästaren efterträddes som arrendator av sin inspektor sedan många år P. O. Tauson, som för egen räkning också köpte upp gårdar på Ven. Han uppges som mest ha ägt 23 av öns ungefär 35 gårdar. En granskning av mantalslängderna visar att han 1810 ägde nr 2, 3, 7, 9, möjligen 11, 14, 15, 16, 25, 26, 29, möjligen 30, 32 och 33. Det var nog en rätt billig affär att köpa dem – i bouppteckningen efter kyrkvärden Ola Pärsson på nr 5 (3/8 mtl) 1790 värderas gården bara till 50 riksdaler (se VI:43–44). Tauson hade 1790 begärt storskifte och en anteckning i kyrkoboken säger, att han därvid begärt att hans gårdar skulle brytas ut och placeras i ett skifte på byns gemensamma betesmark. Han byggde 1791–92 nya byggnader där för nr 9, 14 och 16 och arrendatorerna på dessa gårdar flyttade dit före utgången av 1792. Prästgårdens annexhemman nr 40 hade också brutits ut och lagts i ett skifte. En anteckning i kyrkoboken 1805 säger att öns alla invånare vid ett sammanträde det året beslöt begära enskifte. Utflyttningen från byn och nybyggnadskoctnaderna var säkert påfrestande för många av bönderna och sänkte gårdarnas värde.
Det gick emellertid rätt snart utför också med godskoncentrationen. 1815 hade ett par gårdar sålts till en ”handelsman” från Göteborg och senare köptes ett par nr, 26 och 29, av en annan handelsman Unneus från Landskrona, som därav bildade ”Nygård” (se V:21–22). De flesta gårdarna återgick emellertid i bondehänder. 1815 är det ny arrendator på Kungsgården – bönderna ryckte in även där. Det var ”en del” bönder från Tuna (den enda byn på Ven), som övertog arrendet på 30 år. Bland dem var Ola Eliasson nr 5 (se V:21–22), Sören Månsson nr 13 (Olas svärfar), Nils Jönsson nr 20 och Hans Olsson. Jag har funnit deras namn i skolräkenskaperna, eftersom de lånat pengar ur en donationsfond. Bönderna arrenderade dock inte ”characterslängan”, som i början uthyrdes separat till förre arrendatorn men efter några år synes ha stått mer eller mindre tom. Troligt är väl att raseringen av herrgårdsbyggnaden skedde under den långa tid den nu stod outhyrd. Det fanns nog också ett stort behov av byggnadsmaterial, när nästan alla gårdarna byggde nytt efter skiftet.
Efter bönderna kom på 1840-talet som kungsgårdsarrendator en dansk, Chr. Carlsen Dyrlund, och han skaffade sig 1858 en svensk förvaltare Johan Alm, som efterhand i sin tur övertog arrendet. Det har sedan stannat inom den familjen. Sonsonen, patron Gösta Alm, som på mödernet härstammar från vår släkt på nr 5, behandlas med respekt i Ven-litteraturen. Han åstadkom betydande samlingar belysande Vens historia.
Det är intressant att i mantalslängderna följa de skatteobjekt som redovisas under olika tidsperioder. ”Afgift för den som önskar bruka tobak” förekom i varje fall från 1770-talet. Oftast kunde man välja mellan två nivåer. Ibland gäller uppgiftsskyldigheten bara allmoge som nyttjar tobak, ibland deklareras ståndspersoner och allmoge vart för sig. 1805 användes tobak av 27 personer av allmogen; 1815 fanns det 87 tobaksbrukande män bland allmogen och 5 bland ståndspersonerna (prästen, kungsgårdsarrendatorn och hans skrivare samt båda tulluppsyningsmännen, d v s alla). Man hade också tidigt ett gott öga till kvinnornas användning av siden. 1805 efterfrågades bruket av sidentyg bland hustrur till ryttare, soldater och båtsmän men ingen på Ven hade lagt sig till med det överdådet. 1815 ville myndigheterna ha besked om vilka hustrur och döttrar till ståndspersoner som använde siden, det fanns tre på ön ( fru Tausen, fru tulluppsyningsman Örström och prästen Hartelius fru). Dessutom använde unga Sara Mildahn siden, medan hennes mor, änkefru Mildahn, inte anteck nats. 82 allmogekvinnor använde också siden, vilket väl blir nästan alla också av dem. Däremot fanns (1805) inga sidentapeter, inga möbler med sidenklädsel och inte heller några förgyllda möbler. ”Equipager” saknades också helt. En viktig fråga var innehav av fickur (av guld eller av annan metall). 1795 hade prästen guldur och andra fickur fanns hos kungsgårdsarrendatorn, hos en pensionerad dansk major och hos ytterligare en person. Antalet ökade efterhand – 1805 hade arrendatorn skaffat guldur men den nye prästen hade bara ett vanligt fickur. Sammanlagt fanns det nio, t o m en dräng på Kungsgården hade fickur, men på nr 5 hade man inte skaffat något. 1815 fanns det 2 guldur och 11 andra. – Ett slag (1805) angavs också rätten att spela kort. På Ven fanns det ingen som deklarerade en sådan önskan.
Antalet hundar redovisades under en följd av år men till en början tycks inga ha funnits på Ven. 1815 redovisades visserligen inga ”knähundar” men av ”andre hundar” fanns det 14 – prästen hade två, arendatorn 2 och t o m nr 5 hade en hund.
Ett viktigt skatteobjekt under en period var tydligen antalet fönster på gårdarna. Fönstren indelades i två klasser: stora och små. 1790 redovisades 58 stora och 176 små fönster, 1800 41 stora och 175 små och 1805 47 stora och 196 små. Det året hade kungsgårdsarrendatorn 33 stora och 3 små och prästgården hade 9 stora och 5 små fönster.
Intressant är att när brännvinsbränningen 1815 redovisades på gårdarna avsåg 15 gårdar att bränna i pannor i storlekar mellan 40 och 60 kannor. Prästgården hade en panna på 44 kannor. Samtidigt fanns det en kolumn för anteckning av ”personer som avsagt sig brännvins nyttjande”. Det fanns ingen på Ven!
Använda källor
För sammanställningen här och för släktbeskrivningen av Ven-familjerna har jag utnyttjat främst kyrkböckerna, som bara finns tillgängliga från 1709 och som även för tiden närmast därefter och delvis ända fram till 1772 förefaller att ha betydande luckor. Delvis är de också svårlästa. Som redan nämnts förkom enlgt kyrkoboken bl a äldre kyrkoböcker när de omkring 1715 deponerats på kastellet i Landskrona. Det finns emellertid också äldre uppgifter om att Vens kyrkoarkiv och andra handlingar under krigen 1658–60 förvarades på Hörsholms slott i Danmark och ridefogden där meddelade 1663 att det tillsammans med andra handlingar förstördes eller kom bort. Det intygades av andra som tjänstgjort på Hörsholm att ”di Svenske lod opbryde Lorents Tuxens (ridefogdens) contorsskab”, vars inmnehåll till en del uppbrändes och till en del bortfördes av svenskar och polacker. Handlingar från den danska tiden liksom från den första svenska tiden är alltså sällsynta. Från den tidiga svenska tiden finns dock 1684 en redogörelse för ungdomens kunskaper i den svenska katekesen, utarbetad av kyrkoherden i St Ibb Niels Munch och klockaren Oluff Pederson. Den ger faderns namn samt namn på barn och hur många ”parter” av katekesen barnen kunde. Tjugo familjer med sammanlagt 33 barn redovisas.
1699 redovisas ”Barnens och Ungdomäns framstägh i Swenska Catechesis på Hwäns Landh”, omfattande ett 60-tal ungdomar fördelade på tre klasser med flertalet (24) i tredje klass. I denna klass kunde alla utom en sin katekes och 19 ”läser i book”. Intressant nog redovisas också ett drygt tiotal ”drängar som ähro komne ifråhn Skåne”.-1701 upprättades vid en prostvisitation ”En richtig Längd öfwer Veens församling och des framstegh i sina Christendoms stycken”. Här ges bondens, hustruns, barnens och tjänarnas namn för varje gård, och det anges hur var och en kan den svenska eller den danska katekesen samt om hon eller han kan läsa i bok eller skriva. Sammanlagt ges drygt 80 namn, varav hälften (äldre personer) kunde den danska katekesen och drygt 30 läste i bok. Ingen har antecknats vara skrivkunnig.
Som komplement till dessa kyrkliga handlingar finns det svenska jordeböcker, den äldsta från 1661, och också en dansk (jämte en skattelängd) för 1677 . Också för 1713 och 1715, då Ven åter besatts av danskarna, finns det innehållsrika danska skattelängder.Här har gårdarna tydligt numrerats.
En genomgång av sockenstämmoprotokoll från första hälften av 1800-talet och av skolrådsprotokoll från 1840-talet har gett en del information. Skolräkenskaperna på 1830-talet talar om Mihldanska Donations Fonden med ett kapital i mitten av årtiondet på ungefär 500 rdl. Kapitalet hade i huvudsak lånats ut mot ränta, bl a till kyrkoherde Hartelius och till arrendatorerna av Kungsgården. Medel från fonden användes för utbetalning till Scholemästaren med 3.28.4 rdl i maj och 3.3.8 rdl i oktober 1835. Vidare inköptes psalm- och evangeliböcker till skolan, ringklocka samt 16 ”bläckhus”. Jag har inte tagit reda på donationens ursprung men på Uraniborg fanns enligt husförhörslängden 1813 en änkefru Mildahn (66 år) och hennes dotter Dem: Sara Mildahn (27 år).
Bouppteckningarna har följts upp för en del av bönderna och om de dött i verksam ålder har omfattande information erhållits om djurbestånd och utrustning på gårdarna. Rättegångsprotokoll från Landskrona-området liksom från hovräten och från högsta domstolen har i några fall utnyttjats och även vissa fängelsejournaler har granskats.
Slutligen har en del tidningsårgångar särskilt av Öresundsposten och av Snällposten under mitten och senare delen av 1800-talet granskats.
Referenser
Ahlenius, K. och Kempe, A. 190?. Sverige. Geografisk topografisk statistisk beskrivning. I. Malmöhus, Kristianstads, Blekinge och Hallands län. – Stockholm.
Gustafsson, E. 1975. Låt oss göra det goda medan tid är. – Sydsvenska Dagbladets årsbok 1975, 45–51.
Lindholm, E. 1961. Bara några namn. – Sydsvenska Dagbladets årsbok 1961, 85–105.
Lyttkens, A. 1958. Hven. En bok om ön i Öresund. – Stockholm.
Lyttkens, A. 1974. Ven – en ö i Öresund. – Stockholm.
Schiller, H. 1961. Kungabesök och kungajakter. – Sydsvenska Dagbladets årsbok 1961, 12 –134.
Svenska turistföreningens årsskrift 1900, 89–126: Från Ramlösa och Hven.